Jag blev påmind om att Görling Förlag faktiskt har ett par gamla skrifter liggande som skulle återpubliceras men som aldrigt riktigt blev färdiga. En av dem kan jag dock inte undanhålla er då det är en kort, kärnfull och fantastiskt rolig skrift, nämligen:

“På hvad sätt kan en god äkta man tämja sin elaka hustru?

En tillförlitlig Handbok, innehållande uppgifter på de svåraste fel,
som vidlåda Fruarna,

jemte åtskilliga nyttiga råd i den svåra konsten att kurera elaka Hustrur.
—

Hvad är det äkta ståndet? En fågelbur.
En vill dit in, en annan vill derur.”

Ja, de kunde det här med korta klämmiga titlar förr i tiden. Eftersom den är obearbetad är det en rätt stor pdf (25MB), men det är ju ingenting nuföritden, så ladda ner den här och läs!

Flera av Gladwells texter berör temat – vilka problem kan vi lösa med mer information, och vilka kan vi inte lösa bättre hur mycket data vi än samlar in.

Det är en mycket intressant fråga i dagens samhälle där transparens och öppenhet ser som lösning på världens problem. Hela öppenhetsdrivet som drivs bygger på tanken att mer tillgänglig information gör världen bättre. Och i många fall kanske det gäller, men det är långt ifrån en given lösning.

Gladwell pekar i en text på Enron-skandalen, där all den information som användes för att avslöja bolaget fanns fullständigt redovisat i revisionsberättelser, årsrapporter och andra publiceringar av information som regulatorer kräver. På samma tema rapporterar Economist om att lösningen på att undvika en ny finansiell krasch är att utöka finansmarknadens rapporteringskrav så att regulatorerna har en ännu mer detaljerad bild av den finansiella marknadens förehavanden. Den nyktre journalisten konstaterar dock att det är tveksamt att mer data innebär att det är lättare att förutse krascher.

Gladwell berör liknande frågeställningar i diskussioner om informationen inför beslutet att invadera Irak, huruvida mammografi gör mer nytta än skada, vilken typ av information vi kan få ut ur en arbetsintervju, eller i en gärningsmannaprofil.

(Boken innehåller även många andra intressanta kapitel som inte direkt går in i detta tema men på andra sätt är läsvärda, och ett par kapitel som borde strukits, i vanlig ordning i en samlingsvolym.)

Det är en spännande fråga som kliat i bakhuvudet i nästan en månad sedan jag lade ifrån mig boken (och är ett tema jag även nuddar i min avhandling om än i andra termer) – är detta slutet på publiceringsparadigmet, där misslyckad prediktion alltid bemöts med krav på ökad mängd tillgänglig information. Är vi mogna att erkänna att vi inom många områden nått prediktionens gräns, att mer information inte ger bättre resultat, utan enbart mer brus. Eller fortsätter vi låtsas, eftersom det är lättast att hantera.

Det är både en kittlande och farlig tanke. Nicklas – när kommer den riktiga boken om “The Noice Society”? Denna fråga lär inte störa ditt sinne mindre hos din nuvarande arbetsgivare. Om du inte skriver den snart, gör jag det.

I januari och februari var jag pappaledig på heltid (sammanfattad här), därefter halvtidsledig till midsommar. I realiteten innebar det förutom barnpassning en del fix hemma, en del scannande av rapporter och böcker. lite kodhackande och mycket avhandlingsskrivande. Under hösten skolades monstret in på förskolan där hon nu stormtrivs när hon inte tar sig igenom dagisförkylningar och blir hemma.

Mest tid gick åt till at färdigställa avhandlingen och lotsa den igenom alla byråkratiska processer för kvalitetsgodkännande och få alla papper underskrivna och stämplade i rätt ordning. Målet att bli färdig innan årets slut lyckades dock och jag kan (även om pappret med rätt stämplar inte kommit ännu) sedan den 3:e december titulera mig teknologie doktor efter att ha försvarat avhandlingen.

Sedan en tid tillbaka har jag varit övertygad om att det vore hälsosamt att lämna akademin en tid för att åter söka lyckan i “verkligheten”. Osäker på vad jag ville göra gick en stor del av hösten åt till att söka jobb och gå på intervjuer. Till slut kom jag fram till att jag just nu vill tillbaka till den värld jag lämnade för några år sedan, därför slutade jag på KTH vid årsskiftet och börjar första februari som konsult på företaget Diversify.

Stora förändringar, sammanfattade i få ord. Ett år då säcken knöts ihop.

De senaste åren har nedanstående poster hängt på min vägg på KTH (tillsammans med Mediocrity: It takes a lot less time and most people won’t notice the difference until it’s to late).

Men igår passerade en annan post mitt nyhetsflöde, “Working hurts less than procastinating, we fear the twinge of starting” som satte fingret på något. Under de senaste månaderna har jag haft långa morgnar när jag gått upp vid 6 men först lämnat dagis framåt 9. Samtidigt har jag haft mindre att göra än på länge, och ändå blir det inte färdigt. Jag borde fått mer gjort.

En anledning är att jag helt enkelt är dålig på att börja arbeta när jag inte måste göra saker. Det är svårt när man faktiskt har möjlighet att göra precis ingenting annat än att slösurfa på nätet. Som artikeln skriver:

“When you procrastinate, you’re probably not procrastinating because of the pain of working.

How do I know this?  Because on a moment-to-moment basis, being in the middle of doing the work is usually less painful than being in the middle of procrastinating.

(Bolded because it’s true, important, and nearly impossible to get your brain to remember – even though a few moments of reflection should convince you that it’s true.)

So what is our brain flinching away from, if not the pain of doing the work?

I think it’s flinching away from the pain of the decision to do the work – the momentary, immediate pain of (1) disengaging yourself from the (probably very small) flow of reinforcement that you’re getting from reading a random unimportant Internet article, and (2) paying the energy cost for a prefrontal override to exert control of your own behavior and begin working.”

Så. Nu får det vara nog, jag ska använda min tid till att göra saker, snarare än att undvika det jobbiga i att börja göra saker. Rensa ut alla surdegar. Och faktiskt, sätta ett par surdegar också. Det får bli ett nyårslöfte.

Således, Blondinbella, du ramlar nu ur min RSS-feed.

Efter det vill jag göra något nytt. Men vad gör egentligen en teknologie doktor?

Jag skrev ihop en kort beskrivning av vad jag tror att jag vill pyssla med. Ta gärna en titt och tipsa mig om vad jag glömt eller vem jag bör prata med. Allt är välkommet!

(ps. datum är inte färdigt ännu, tro mig jag återkommer så snart jag vet.)

Eftersom jag nog aldrig kommer att få den färdig, men informationen som sådan är intressant har jag nu publicerat den text jag hade som ett working paper på SSRN. Det är rått, oredigerat och rätt taffligt skrivet. Men låt mig få upprepa argumentet här kort.

Många av de IT-system som konstrueras bygger på antagandet att e-postadresser är stabila, eller åtminstone inte återanvänds. Om jag tappar bort mitt inloggningsnamn till Bokus skickar de mig ett nytt lösenord till min e-postadress. På så sätt kommer jag in i mitt konto med historik och ev. lagrade kreditkortsuppgifter etc.

Samtidigt använder många e-postadresser som är långt ifrån stabila. Arbetsgivarens e-post, din nuvarande internetleverantör eller universitetets. E-postkonton som du inte kommer att ha kontroll över om några år. Vi kan tala om att olika typer av adresser har olika förväntad stabilitet:

Jag ville titta närmare på detta och fick tillgång till en adressdatabas (med domändelen av e-postadresserna) från en stor svensk webbsite med 97,000 registrerade adresser för nyhetsbrev, inloggning etc.

Dessa grupperades per domän och jag klassificerade domänerna (med tanke på mängden manuellt arbete jag faktiskt lade ner på detta är det ju på så sätt tragiskt att det aldrig publicerades.). Och så här såg det ut:

“The study shows that the use of private domain-names in Sweden today is very limited. Nearly one out of four persons use an address tied to their current ISP, which is likely to increase the hassle of switching ISP, and therefore create lock-in effects on the ISP market. In total one out of three persons use addresses which are not portable and therefore unlikely to survive as identifiers over time. Most people use webmail services, which might be considered better than ISP, corporate or school addresses but remains limited in their uses and ties you to a certain e-mail provider.”

Pappret diskuterar några problem med detta och ett antal möjliga motmedel. Men det viktigaste att ha i åtanke när vi utformar IT-system är ju statt e-postadresser inte är samma sak som personnummer (som i sig inte heller är stabila, men det är en annan historia), och att vi måste ta höjd för att de ändras och diskutera hur vi hanterar det på bästa sätt.

(Vissa länder har börjat föreskriva regler om e-postadressportabilitet på samma sätt som vi har nummerportabilitet. Jag är lite splittrad i den frågan men kan se att det i vissa avgränsade fall kan vara vettigt. Ser med spänning fram emot hur det implementeras i verkligheten dock.)

“To bolster their confidence, actors might also attribute successes to existing skills and practices and problems to elements beyond their control (Argyris 1993; Miller, 1993). ”

Skönt att det är vetenskapligt belagt. För så känns det lite när man hör författare, musiker och filmskapare tala om nätet.

Vi fokuserar på det stora

Inför en Chief Detail Officer

Sutherland argumenterar för att vi borde värna om den fjärde kvadranten, som inte ens har något namn idag. Denna fokus på de stora sakerna gör att vi ofta glömmer de små detaljerna, t.ex. användargränssnitt, och våra lösningar blir därigenom ofta rätt oanvändbara. Vi bör stora saker bra, men små saker rätt dåligt.

Vi har inget namn för denna typ av åtgärder, och vi letar sällan efter dem. Sutherland föreslår att vi inför en Chief Detail Officer. En person som inte har någon budget, som inte gör några extravaganta saker, utan mest går runt och letar efter åtgärder som passar in i den fjärde kvadranten. Som är enkla, och har stora effekter men inte kostar pengar. Små ändringar som kan ge stora effekter i sin enkelhet.

Sutherland använder banker som exempel. Ett mycket lätt sätt att öka användningen av Internetbanker är att helt enkelt inte visa hur mycket pengar man har på kontot. Personer undviker att logga in för att de då ser sitt saldo (“why would you willingly expose yourself to bad news?”). En enkel och billig förändring som sannolikt skulle ha stor effekt, men som är alldeles för litet ingrepp för att någon skulle orka ta tag i det. Istället satsar vi på dyra reklamkampanjer.

Ett annat exempel är att formulera om blanketten så att den blir begriplig istället för att satsa stora resurser på att lära ut hur den ska fyllas i (Hej försäkringskassan! Är det verkligen rätt tänkt när ni måste erbjuda kvällskurser i hur blanketterna fylls i?).

Visst är anförandet raljerande, men med en eftersmak av sanning. Men som sagt. Den som vill höra de underhållande exemplen får faktiskt ta ett par minuter att se filmen, den är rolig.

Om det nu vore någon annan än jag som faktiskt läste böcker på iPad hade det nästan varit en bra idé. Kanske blir det det på sikt, och om iPad någonsin kommer till Sverige kommer jag lansera iPadBokpriser.se, och om vi till och med får plattformskonkurrens den bredare eBokpriser.se.

Tills vidare får vi hålla till godo med att drömma om vad som finns att “köpa” i USA dock.